När sorgen förlamar en

Idag har jag varit ledig, har små plockat lite och tittat en hel del på Vampire Diaries. Ligger typ väldigt långt efter.

När jag plockade lite hittade jag gamla bilder på mig som bebis, några på mina syskon och några på mamma när hon var ung. Helt plötsligt kom sorgen över mig, över att hon är borta, tårarna rann okontrollerat och jag kunde inte sluta. Jag kände mig förlamad och satte händerna över knäna och gungade lite fram och tillbaka i soffan. Det gjorde så ont i hjärtat, det var nästan läskigt. Jag tänkte på allt hon missar, alla positiva saker i mitt liv, att hon inte kommer att få se sina framtida barnbarn. Det tar nästan kål på mig ibland, sorgen. Klart att det har blivit lättare med tiden men nu inser jag mer vad hon missar än förut.

Jag har mycket att glädjas åt i livet och det vet jag. Men ibland är det skönt att låta sorgen ta över, tömma kanalerna lite. Jag tänker ofta på henne och nu började jag tänka på hur vi hade det när jag var liten. Hon var själv med mig och min syster som var 6 år när jag föddes. Själv, med en psykisk sjukdom och alkoholism.. Det är helt otroligt att hon klarade sig så bra som hon ändå gjorde, hon var så stark. Jag tror jag har fått min styrka från henne, för oavsett har jag alltid lyckats landa på båda fötterna, lite skadad men ändå inte trasig.

Jag älskar min mamma, kommer alltid att göra och har alltid gjort. Jag kommer aldrig riktigt förstå vissa saker hon gjort eller de val hon gjort men hon kommer alltid att vara i mitt hjärta. Ibland tror jag hon ser ner på mig med glädje, att jag ändå är en hel person och att jag gör det som jag mår bra av.

Om hon vore här nu skulle jag fråga henne så många frågor om hur det var när jag var bebis. Jag skulle även hålla om henne och aldrig släppa taget. Min mamma var bäst, hon älskade mig villkorslöst, när hon försvann insåg jag att jag inte längre har en sån person i mitt liv. Men livet går vidare ändå.

Kommentarer

  1. Många kramar till dig!!

    SvaraRadera
  2. Åhh jag vet inte vad jag ska skriva, blir rörd av att läsa ditt inlägg. Jag har inte varit med om det du varit med om. Men det jag kan säga är att jag tror precis som du att det är skönt och bra att få ha en stund då man bara gråter ut. Kan tänka mig att saknaden alltid finns där. Och ibland kommer det över en.
    Du verkar väldigt stark!
    Många kramar! <3

    SvaraRadera
  3. Hon var ju inte helt ensam, jag och pappa var faktiskt där också...och jag var inte så liten, så kommer ihåg lite grann när du var bebis! Kram från syster Sara

    SvaraRadera
  4. Har tyvärr inte bättre tröst att komma med än nätkärlek och en kram :/ Kram!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg